Som ett djupt urĺl frĺn ett avgrund av hat.

De glömdas själar steg, en för en, man för

man, döda utan fred. Tog till vapen, tog

till sköld, ett hav av illvillig dödlös man.

Hatets och sotens arme.

De fann min väg de springa min skog.

Under mĺnens röda glöd.

Jag slog dem ner vĺg för vĺg, inga själar

i ro. Ett spjut ej räckte till denna kamp.

Korpbroder hört nu klingors spel. Snart

himmelen täckets av brödrar mina.

En kamp det blev, en sista gĺng.

Brödrarna stod där sida vid sida.

Himmelen dĺnade, en väldig sĺng.

Korpnäbb och klinga dĺ tog sin föda.

De stred till seger fören slutlig ära.

Ty denne seger än korpen bära